tisdag 18 april 2017

En fantastisk kväll och natt

Det har varit rent fantastiskt att få ha en livs levande lärling i min vård. En jävla bra en, dessutom. Men oj... det är en smula jobbigt att vara lärare 12 timmar per dygn.

Nu har lärlingen tillfälligt återvänt till sin Holländska skola och kommer inte tillbaka förrän om en vecka. Därmed har undertecknade Nyström i fridens liljor och i lugnaste ro denna afton och natt kunnat fanera en skutlucka till min Folkbåt Josefin och kunnat tillverka en helt ny förlucka till min nyaste Folkbåt Elinore. Herrejösses vad det var skönt!



måndag 17 april 2017

Årets första dyk

Förra året den 18 juni samlade vi ihop fem pers och byggde en flytbrygga, Vi är fortfarande otroligt stolta över att vi gjorde den helt färdig på sex timmar. Började med en brädhög och ett par pontoner kl elva och var sjösättningsfärdiga kl fem. Att den sedan blev helt perfekt är en annan sak.

för att skydda den mot isvintern så tar vi årligen upp den. De fyra gigantiska stenarna som Kjell Andersson borrade och bankade ned öglor i har hållit den på plats med den äran. Micke gjorde en landgång av en gammal rullstolsramp av aluminium. Fumlar perfekt.

Hidde tar årets första dopp. Tämligen underbart att slippa göra detta skitjobb nere i dyngan själv.


Vanligtvis får undertecknad dyka ned och hämta kättingarna. Men har man nu en lärling som tycker att det är spännande med dykning i början av april så slipper man. Kallt är bara förnamnet, men denne karl, Hidde Voskamp, gör jobbet med glädje. Så nu är den jäveln på plats. Redan full med båtar. Till min stora glädje så utökas samlingen också med en större motorseglare signerad Edvin Henriksson, vilken anländer i maj.

Lovsång till den tidiga och långa båtsäsongen

I båtbyggeriet i Saxemara är vintern lång och kall. Och i år var den särdeles särdeles ruggig. För att inte tröttna på detta, egentligen helt magiska liv, så gör man bäst i att verkligen använda båtarna så mycket man bara kan. Och i mitten av mars så är det dags att sätta igång. Därmed blir båtsäsongen bortemot åtta månader lång.

Saxemara har en hoper små fyrar, varav Övre, Nedre och Svanviksudde är de mest prominenta. Nedre och Övre är ensfyrar, alltså fyrar som när de lyser "överens" bildar en säker linje mellan öar, skär och grund. Övre fyrar är alltså alltid högre belägna eller högre byggda än de lägre. Den enkla fyren på bilden är naturligtvis Saxemara Lägre. Hon står tryggt på Busseskär och visar sjöfarten in i farleden. En kuriös detalj är att i Blekinge så heter det inte skär utan skärv, åtminstone i sjökorten. Folk säger nog egentligen odtast skär. Fyren här står alltså egentligen på Busseskärvet. Vilket f ö är ett av mina absoluta favoritställen i denna vår vackra värld. Vid stabilt väder kan man, med en mycket liten båt, lägga till här för att njuta en fika eller grillning. En annan språklig kuriositet är att fjärdar här alltid kallas fjordar.

Min laxfiskeknubb Dyning har legat i hela vintern och bara varit stilla vid bryggan under ett par isiga månader, december och januari. Med vinterkonserverad motor och en liten frostvakt i motorrummet. Första turen blev nog i början av februari, och sedan dess har torskfiskandet varit i full gång.


"Dödsbåten" Spättan i sin nya fina vita skrud. Olle Olsson, Tages bror, hade lite märkliga idéer om hur båtar skall konstrueras, men inte desto mindre lyckade. Denna lilla bäriga båt med sin rumphuggna akter är en utmärkt sjö- och fiskebåt som tryggt puttrar fram med sina 5 knop med den gamla Albin O11'an. Denna båt var målad med oljefärg på insidan. Det är sällan en bra idé. Färgen sätter igen våghålen, fukt och skit blir stående och rötan under upplängor och bottenstockar blir ett oomkullrunkeligt faktum. Många, många timmars jobb och färgen är väck, likaså smutsen i våghålen. Därmed är hon återigen tämligen frisk och fräsch. Det är extremt viktigt att hålla våghålen (hålen i spant och bottenstockar som tillåter vattnet passera längs landen och sedan rinna ned i hålskeppet) öppna.

Nästa lilla båt att ta sitt premiärdopp blev "Spättan". Denna förtjusande och lite märkliga båt byggdes för några decennier sedan av Olle Olsson till tullaren Ernst Södergren. Då denne avled köptes den av en annan karls som också mycket snart gick ur tiden. Nästa ägare var Tage Olsson, Saxemaras store båtbyggare, som icke heller han överlevde denna båt. Därav går den under namnet dödsbåten. Tro nu inte att jag vågar ta över den! Även om jag inte är det minsta skrockfull så... har jag ändå ingen lust att röna samma öde som tidigare ägare. Nej, denna lilla ekbåt med sin förtjusande lilla Albin O11 ärvdes av Tages son Janne "Plast" Olsson. Vi sköter den åt honom mot att fritt få förfoga över henne. Underbar liten grundgående båt som tar sig fram i alla väder. I år har hon fått vita fribord (eken är det dock inget fel på) mest för att det är så lättskött. Skarndäck och avbärare och inombords är numer renskrapade och strukna med hejdlösa mängder båtsmörja, "Roslagsmahogny", och de gamla masonitdäcken är tjusigt gråmålade med Primocon.

Ibland blir man bara lycklig av de små sakerna. Efter att jag och Maria med viss framgång vittjat garn vid Ulövaskär såg vi en bekant syn på avstånd. Det var vår egen fiskeknubb Dyning, som just denna dag framfördes av min lärling Hidde Voskamp. Han hade nyttjat sina nyinrättade kunskaper för att hjälpa Erik Svensson med att nita ett par kontrerade spant i sin Solö Ruff på RMK båtklubb. Att se sin älskade båt köras av en god vän i utsökt väder är något alldeles särskilt.


I veckan gick samtliga folkbåtar i sjön. Den fuktiga vintern och den tidiga sjösättningen gjorde verkligen susen. Evelina (1978) och Josefin (1968) tog på sin höjd in någon halvliter vatten, medan den något mer slitna Pierina (1960) fick länsas några gånger innan hon tätnade. Micke Okmarks Navicula (1903) som vanligtvis går till botten på en kvart läckte knappt heller. Bra år! Josefin premiärseglades hårt dagen efter sjösättning i ca 12 m/s utan att ta in en droppe.

Min vagga stod i Figeholm, som har en mycket svårnavigerad och fiskrik skärgård. Båtarna och fisket har därför varit med mig sedan mycket späd ålder. Gammelmorfar var fiskare på Äspö där mina somrar spenderades. Få saker gör mig så lugn och nöjd som att sitta på en egen brygga och rensa dagens fångst. Fiskrenset blir sedan utsökt föda för traktens måsar, trutar och kråkor. På tal om svårnavigerad: blekingarna klagar över sin stenrika och grunda skärgård. Jag bjuder dem gärna en tur i Skaftvikeskärgården i Figeholm! Då ändrar de nog åsikt.

Årets fiskesäsong börjar fint. Förutom en riktigt fin gädda mitt inne i hamnen så har vi hittills inte kommit tillbaka med mindre än trenne fina torskar i garnen en enda gång. En och annan utsökt gratäng har spisats redan innan utgången av mars.

Utsökta torskar tagna i garnen mellan Ulvaskär och Dunsön. Få fiskar går upp emot färsk torsk.

Jag är så satans lyckligt lottad som får arbeta och leva så nära naturen i Blekinges vilda men idylliska skärgård. Jag behöver bara slå upp dörrarna till lilleverkstan för att vara mitt i naturen. Därute leker gäddan, slåss svanarna och väsnas sothönorna i konkurrens med ejder och skäggdopping och gås. Och vill jag ta en tur till en enslig strand så är den aldrig längre bort än tio minuter med egen båt.

Just nu, när min kära broder, kollega och bäste vän är så sjuk och borta så har jag alldeles för hög arbetsbelastning och klarar knappt av den. Och min utmärkte holländske lärling har tagit sin gamle Audi A3 och åkt hem till sitt. Men med tanke på ovanstående så känner jag mig ändå rent otroligt lyckligt lottad. Hur många har det egentligen så som jag?

Denna lilla löjliga fisk! Ibland undrar man hur evolutionen egentligen fungerar, när en så här pass usel simmare kan klara sig i det grymma havet med alla rovdjur.


Ibland händer det att man får upp något lite udda i garnen. För två år sedan var det dags för en riktigt fin lax på nära 4 kilogram, samma år fastnade det icke mindre än tvenne Svartmunmnade Smörbultar i mina fällor under Stora Bryggan. Laxen var ju såklart en välkommen fångst som mättade hela familjen flera gånger om, men Smörbulten är dessvärre en invasisv art som kommit med barlasttankar från Svarta Havet och som från Polska vattnen och sedan norrut börjat tränga undan traditionell Östersjöfisk. Den är förvisso en läcker matfisk, men det förstör beståndet av abborre och gädda. För några dagar sedan fångade jag dock en mer välkommen, lite sällsynt kamrat, nämligen en Kvabbso (Stenbit). Dock för liten för att ätas så hon släpptes tillbaka. Emellertid så blev hon så full med luft där hon låg i garnbacken på väg hem, att hon inte förmådde sjunka ned. De är usla simmare. Men efter ett dygn i sumpen så rapade hon ut gasen och fjättrade iväg längs botten. Stenbiten har en ganska kraftfull sugpropp på magen för att hålla sig fast på stenar (Stenbit). Och det var en smula roligt att se henne med full kraft suga sig fast på mitt kafébord.


Bara för att se vilken märkvärdig båtsamling vi just nu har så bifogar jag detta lilla kollage. Vänster till höger , uppifrån och ned:

1 Smack, flateka, saxemara
2 Bodekull Vrakeka, Pukavik, Karlshamns Båtlasg
3 Pierina, Folkbåt 1960, Norrtälje Enar Johansson
4 Pax, C G Pettersson 1928, Fisksätra
5 Dyning, okänt år, Edgrar Sundén Kristianopel
6 Längst till höger, Josefin Folkbåt Ryhls varv Åhus 1968
7 Belladonna, 16 fots Blekingseka
8 Spättan, Motorbåt ek Saxemara 70-tal
9 Elinore, Folkbåt 1956 Ryhls varv Åhus
10 Snäckan, Blekingseka (säljes åt kund) 1987 Tage Olsson Saxemara
11 Klara, Albin 25, 1972 Per Brohäll
12 Anna, motorseglare 1960-tal Norra Hammar Vättern, säljes åt kund
13 Katla, motorseglare 14 fot Niklas Nyström Saxemara

Utöver dessa egna båtar har vi ju en hejdlös massa båtar som ägs av våra kära kunder. En vacker dag skall jag lägga upp bilder på alla dem.

Och, herrejösses, jag glömde ju att lägga in Mickes båt Navicula. Detta otroliga ögongodis från Limhamn 1903. Vacker och otroligt långsam! Här är hon:

Under "Showklassen Gåsfeten runt" kom hon ett par timmar (!) efter segraren Peter Borenberg i sinblixtsnabba Göran Dahlströmskonstruerade Rhapsody. Det tog så lång tid för henne att runda Slånakullen (sjömärke) att grannen Anders Rådström var tvungen att med sin motorbåt åka ut med öl och korv för att besättningen inte skulle svälta ihjäl.

Jag har nu drivit Saxemara Båtvarv i tre år. Treårsdagen firades utförligt den 7 mars. Det var den dagen 2014 som vi kom med första flyttlasset med maskiner och verktyg och maskiner samt bohag och flyttade till Ronneby.

Vi har tre otroligt märkliga år bakom oss, och arbetsinsatsen har varit utöver det normala. Sommarsäsongerna är mer än magiska, men vintrarna har varit en smula tunga. Årets vinter har bjudit på bl a en havererad värmepanna som förgiftade Micke till den milda grad att han åkt in och ut på sjukhus, båtsliparna har totalhavererat, Micke har gått rakt in i kaklet, kölden har varit överväldigande. Men båtarna är nu i hafvet och säsongen är igång. Den goda, fina tiden, är nu här, och det är dags att njuta frukterna av allt det ohemult hårda slitet. Tidigare år så har vi följt gängse modell och sjösatt i maj. Men om man skall kunna njuta fullt ut av detta liv så måste den goda tiden vara längre. Och det blir den i år. Den är redan en dryg månad gammal. Följ vårt exempel, börja tidigt, sluta sent.

Så slutar mitt ode till den långa säsongen!


tisdag 28 mars 2017

Sålunda fördrives tiden

Min lärling medverkade under sitt livs första bordbyte på en klinkbyggd ekbåt. Som de flesta som gjort denna erfarenhet så förbluffades han över tidsåtgången.

Momenten är som följer:

1 Rivning, vari man sågar av borden, filar av nitskallarna (omkr 112 st i detta fall), borrar ur pluggarna (lika många), rensar hålen, slår ur spikarna och skruvar ur alla skruvarna. Med mera. Har man otur så får man, som i detta fall, riva hela inredningen (!)
2 Mallning. Först en pappersmall, sedan en masonitmall.
3 Virkesbearbetning, som innehåller momenten virkesval, planhyvling, överföring av mallens mått, grovformning i bandsåg, finformning med handhyvlar och fällning av land mm.
4 Mallning av kurvatur, enklast genom att lägga det gamla bordet på plant underlag och fylla utrymmet under kurvan med lämpliga bitar plywood eller träkilar. Därmed får man en mycket bra fixtur.
5 Basning, som genomförs medelst eldning i ångpanna varifrån ångan förs in i en s k baskista. Ämnena ångas en timme per tum och böjs e
sedan längs fixturen med hjälp av skruvningar och enhandstvingar.
6 Inpassning. Det mest krävande momentet. Tar evigheter, kräver stor muskelstyrka.
7 Smörjning av passytor, som gärna göres med Ettan eller liknande.
8 Tillverkning av laskbrickor. Dessa måste vara av perfekt kvalitet, och de flesta tänker inte på att virkesåtgången här är stor. I detta fall gick det åt ca 2 meter kvartersågad, prima ek inklusive spill.
9 Borrning av samtliga hål, inklusive plugghål.
10 Nitning av bordgångar och brickor. Detta är det mest tidskrävande momentet eftersom detta också innefattar sammanfogning av ytorna. Mycken uppfinningsrikedom kräfves av båtbyggaren för att pressa samman plankorna där skruvningar inte kan användas.
11 Svetsning av rostfri gängstång och mutter, för genomgående bult genom spant och bottenstockar. I detta fall 18 stycken bultar. Så pass långa bultar finns inte i handeln, så man måste göra dem själv. Tar en mycket god stund!
12 Bultning.
13 Tillverkning av plugg medlets pluggfräs och pelarborr.
14 Pluggning av hål och kittning av bulthål. Inkluderar även renhuggning av plugg. Här försvinner lätt fem timmar.
15 Renhyvling av bordgångar och laskar. Detta är det moment där de fula nya, kantiga planken övergår till att bli snygga bord.
16 Slipning.
17 Målning av primer, tre skikt, inklusive tejpning av ny vattenlinje.
18 Bottenfärgsmålning två skikt.
19 Fernissa 8 lager.
20 En jävla massa städande.

Detta specifika borbyte, tre bordgångar på färjan Karö-Line tog mer än en hel vecka med långa  (12 timmar) arbetsdagar för två personer. Det kan med fog sägas att det är betydligt enklare att bygga nytt än att byta ut gammalt i ett skrov. Allra knepigast är egentligen att få bra press på ytorna i landen. Tvingarna kommer ju inte riktigt åt.

En annan sak är att det är en smula otacksamt. Innan vi lämnade detta jobb därhän så tittade vi på resultatet. Det är gömt under bottenfärg, fernissa, vattenlinjefärg. Osynligt helt enkelt. Som om inget hade hänt. Om man betsar och fernissar ett däck så står folk stumma av beundran och överöser en med lovord. Detta syns inte.

Men visst fan blidde det bra.

fredag 17 februari 2017

Lärling av den bättre sorten

Hidde Voskamp är namnet på min nya lärljunge. Bra påg den, från Amsterdam. Efter två veckor kan jag bara konstatera att jag spår honom en ljus framtid i båtbyggeriets sköna konst. Läraktig, med en hel del förkunskaper och med huvudet på rätt plats. Likaså hjärtat. Blott aderton år är han, ynglingen.

Lägg gärna märke till att snipan, 14 fot, bakom oss ser löjligt liten ut. Det kan bero på att holländare är ovanligt långa och på att svenskar (särskilt jag) är tämligen feta.


tisdag 14 februari 2017

I vinterskrud samt något om rävars ilfärder över frusna vatten

Den förbannade vintern kom lika förbannat i år, trots att det varit så milt och fint ända fram till nu. Isen ligger och så gör ock snön. För första gången har jag sett mig nödsakad att skotta på min fiskebåt Dyning.

Mastbryggan som sommartid går under namnet Klassikerbryggan. Till våren river vi mastskjulet och byter däck på bryggan. Det kommer att bli fint värre, kan jag lova!

Intressant nog valde den gamla vedpannan här på varvet att ge upp precis innan kylan kom, så du må tro att här är en smula ruggigt och rått. Ny panna -eller nja, begagnad- är inköpt och hämtad på Öland, i Husvalla. Förhoppningsvis skall denna nya kamrat ge fan i att ryka in så som föregångaren gjorde. Den gode kollegan Michael Okmark blev av sagda rök akut kolmonoxidförgiftad och fick föras till sjukhus. Han överlevde dock både den akuta fasen och den påföljande lunginflammationen.


Kjells lilla Askeladden som han fär länge sedan köpt av Truedssons Båtbyggeri i Kuggeboda.

Kommande helg ger jag fan i både vinter och trilskande vedpannor och far söderut till Corralejo på Fuerteventura. Jag kan knappt bärga mig, har redan packat, och sitter i princip vid dörren och väntar på avfärd iförd simfötter, hawaiiskjorta och snorkel och cyklop.

Suget efter ljummet, blått vatten är mycket stort efter denna mycket jobbiga höst och vinter. Okmark är sjukskriven sedan incidenten med pannan. Lider av en mycket djup depression. Ronny är uppsagd och går och väntar på en ny knäprotes. Själv har jag därför haft trippel arbetsbörda alltsedan november. Till glädjeämnena hör att den hjärtegode Kjell Andersson varit mig behjälplig i alla lägen. Och så att jag fått en livs levande lärling, Hidde Voskamp från Amsterdam. Bra påg den! Mer om detta senare.

Kylslagen bild från ett ombonat kontor. Där ute, strax bredvid toppen på Jarramasflaskan synes det stolta djuret skyndsamt bege sig över isen. Liten på bilden, stor på jorden, mycket väl synlig från fönstret.

Så till något helt annat. En vinterbild som målades upp för min syn igår. Låt mig beskriva den genom att inleda historien på en annan plats, en annan tid.

En mycket tidig morgon mitt ute på Nordsjön såg jag en gång, till min oförställda glädje, en mås som satt på en drivande planka. Stämde naturligtvis omedelbart upp i den gamla fina visan "På en planka uti Nordsjön satt en liten, liten mås". Och igår så raskade en räv förbi på isen utanför mitt kontorsfönster. Jag fullkomligen älskar när låttitlar materialiserar sig i verkligheten!

Den (mycket) skarpsynte ser det arma kräket som en liten prick på den bifogade mobilbilden. Den skumögde kan i alla fall njuta av den trevliga utsikten.


tisdag 7 februari 2017

Tvenne annonser på lika många språk

 För hela baletten.


För utländska hyresgäster.

fredag 3 februari 2017

Det kom lite i mellan

När Eilert Forssell fick frågan hur det kunde ta 43 år att bygga en folkbåt blev svaret som rubriken ovan. Han hade skaffat fru, familj, hus. Lite i mellan. Jag skrattade gott åt det där när jag läste det 2007. Nu är jag mer benägen att förstå honom.

Näst sista lagret Toplac på fribordet. Denna djävulens uppfinning till färg är rent hopplös att måla med i kyla. Flyter inte godvilligt ut, och efter en sisådär 20 minuter börjar den ofelbart rinna. Men när man lyckas så blir den snygg. Därmed värd besväret.

Båten på bilden började jag bygga 2009 på båtbyggarskolan i Karlskrona. Den blev nästan klar till skolslutet. Nästan. Sedan kom lite i mellan. Och det som egentligen stått mest i vägen för dess färdigställande har varit helt och hållet positivt. Nämligen att den inslagna banan, båtbyggandet, faktiskt har genererat så mycket jobb att jag absolut inte har hunnit med denna egna lilla båt. Kunder har så klart gått före.

Här samsas en hel hoper träslag. Furuskrov, resning i ek, däcksribb i fururibb och fiskar av sapelimahogny. Motorhuv i teakply, lock i fururibb och ram av särdeles mörk och hård afrikansk mahogny av lika okänt slag som den betydligt ljusare varianten som blev till tofter. Masten såklart i gran, och runt hålet i durken klämde jag tammejfan in en liten bit lärk.

Jag har egentligen inte tid nu heller, men jag har fått ta mig den ändå. I Lilleverkstan måste det bli tomt omgående, eftersom där skall sättas upp en ny båt. Mer om den när den byggs.


Undertecknad är verkligen ingen svetsare. Dock fann jag mig nödd och tvungen att göra stävbeslaget i rostfritt. Inte det vackraste man sett, men helt ok.

Nåväl! Därför har jag nu installerat motorn, smackat på beslag, byggt en ovanligt snitsig motorhuv vars lock är ett utmärkt groggbord, snickrat ihop durkar och tofter, hängt på rodret, dragit vattenlinje, installerat bränsletanken under fördäcket, lackat, målat mm den senaste veckan. Med hjälp från den gode Kjell som stått och svetsat roderbeslag och mastfot mm. Innan sjösättningen och försäljningen så återstår bara att passa in riggen.

tisdag 10 januari 2017

Välkommen hem, blekingsekan Bodekull!

År 1666 bytte staden Bodekull namn till Karlshamn. Så visst är det ett ganska bra namn på en blekingseka byggd i sagda stad. Båtens ålderdomliga utseende till trots så är hon bara drygt trettio år gammal. Nu har hon bytt hemmahamn. Hennes klinkbyggda skrov kommer från och med i sommar att ligga och klucka hos oss i Saxemara.

Grabbarna som, tillsammans med undertecknad fotograf, gjorde't. Gösta Ekwall och Kjell Andersson.

Jag återkommer snart med exaktare information om henne, men jag kan sammanfatta att hon ritades av konstnären Signar Bengtsson och byggdes av Pukaviks Varvs siste båtbyggare Bengt-Åke Svensson i början av åttiotalet, troligen 1984. Till formen är hon östblekingsk. Hon har fock och sprisegel på stormasten, och i aktern sitter en liten spririggad mesan, i dessa sammanhang kallad gäckmast.

Upphovsmannen, Bodekulls konstruktör Signar Bengtsson passade på att kolla in hur vi lastade upp henne, och bjöd på diverse mustiga historier från hennes tvenne seglatser till Stockholm. Vid en av dessa resor var hon faktiskt bestyckad med en kanon. Jag misstänker att jag får tillfälle att återkomma med fler detaljer om just detta.

Karlshamns sjöscouter har haft henne en tid, och nu har de överlåtit henne i min ägo. Tanken är att jag (Saxemara Båtvarv) och Föreningen Allmogebåtar skall njuta av henne från och med idag. Hon kommer att ligga sida vid sida med fiskekostern Däkan vid vår Klassikerbrygga. Den som vill kommer också att kunna hyra henne för dagsturer från och med midsommar.

Lägg märke till skitranden på översta bordet. Hon har alldeles tydligt legat i marvatten. Vår första insats blir att byta ut de galvade klänkspiken mot nya kopparnitar. Då slipper vi nog flera djupdykningar.

Ärligt talat så har vi inte riktigt mätt henne, men hon torde vara kring 20 fot, och är därmed för liten för att få kallas vrakeka (den typ som användes då man vrakade, alltså drev, med sill- eller laxagarn) och det är i skrivande stund oklart vad hon skall kallas. Kanske krokeka. Vi får se vad de lärde har att säga om saken.

Det var en mycket kylig dag i Väggahamnen. Syden pressade in att hyfsat svall i hamnen. Nästa gång Bodekull når dessa vatten så är det sannolikt sommar och Östersjöfestival.

Att asa hem en så pass tung eka kräver domkrafter, bockar och en rejäl trailer. Utrustning såsom segel och master skall hämtas senare. Och själva båten skall in under tak på torsdag. Men nu är hon hemma, Bodekull! Jag har högt ställda förväntningar på detta kommande äventyr.


söndag 8 januari 2017

Väder!

Idealisk vinter, februari 2016. Blank skridskois, högtryck, vindstilla och 20 cm lågvatten. Ett par underbara veckor förra vintern.

En av de verkliga fördelarna med att driva ett gammeldags varv är att man kommer mycket nära naturen. Årstidsväxlingarna blir mycket påtagliga. Den som för jämnan är inlåst på ett kontor eller i en fabrik märker inte mycket av detta.

Dagarna är korta så här års, men eftersom man fångar varje sekund av dagsljuset så känns det ändå inte särskilt dystert eller mörkt. Inte för att jag tycker särskilt mycket om vintern, men den har en stor fördel jämfört med sommaren: kylan. Båtbyggeriyrket är tämligen fysiskt. Att stå en hel dag och hyvla i sommarvärme är satans svettigt.

Vintern för också svårigheter med sig. För oss är de viktigaste väderväxlingarna att hålla reda på  tvenne till antalet: vattenstånd och vindstyrka.

Talande bild. Dagen efter stormen Gorm 2015 möttes vi av förödelse. Ett båthus slet sig och vräkte omkull en gröna Paranten till vänster. Träbåten "Mala", däremot, klarade sig mirakulöst utan värre skador än några repor i lacken och en krossad Ankarolina.

Vinterstormar återkommer med garanti varje år. Har man tur så blir det bara en, men oftast får vi tre. Den minnesgode bloggläsaren minns säkert beskrivningen av förra årets hemska stormnatt, då tre fönster blåste ur verkstan, presenningarna flög åt fanders och en båt blåste ikull och havererade. Ingen rolig upplevelse, särskilt inte för den stackars båtägaren som vårdat sitt flytetyg ömt under många år. En dyr affär för samtliga inblandade.
Vi är faktiskt betydligt bättre rustade mot storm nu, sedan gode grannen Rickard Petri byggt ett nytt hus och ett dito plank precis intill hamnplanen. Det är numer i princip lä mellan huskropparna. Och visst ser det fint ut också!

Också vattenståndet har jag tidigare beskrivit i bloggen. 2014 års evighetslånga lågvatten gjorde att 40-fots havskryssaren Salamis inte kunde flyta upp på slipvagnen. Efter en brusten vajer, en stormnatt och två urspårningar och lika många dyk i torrdräkt så kom hon äntligen upp den 23 december. Alldeles för sent för en lyxig mahognybåt.

Årets sista dyk 2014. 23 december bärgades den urspårade slipvagnen för andra gången och Salamis kunde äntligen dras upp. Den gamle torrdräkten av märket Nordic Pro II levererade återigen.

Årets julstorm var mycket mild mot oss, och lågvattnet gjorde ingen skada. Och visst har man vant sig vid riskerna och förbereder sig på lämpligt sätt för alla eventualiteter. Dock måste jag medge att årets rekordartade högvatten tog oss lite på sängen. Inte så att jag lämnat dyrbarheter på bryggorna eller golvet, men att det kunde bli SÅ högt visste jag inte.

Dålig mobilbild från dörren in till Lilleverkstan. Längst ute, under båten på bilden, var det som mest 30 cm vatten. En besvärlig dag, needless to say.

Vattenståndet var uppemot 1,2 m över. Det innebär 2 decimeter vatten inne i verkstan. Vattenlinjen gick uppe vid bandsågen, ca 14 meter längre in i land än vanligt. Uppe vid bandsågen finns det en liten cementkant på några decimeter. Den blev nu istället kajkant.

I princip allt räddades innan vattnet kom in, så det enda som strök med var min gamla multimeter som låg i en verktygsväska på golvet.

Lika dålig mobilbild över maskinparken. 20 cm vatten var det som värst under justersågen. Jag behöver väl knappast skriva att vi undvek att jobba med 400 volts elmaskiner denna dag. Jag kan istället beskriva känslan då jag vadade med gummistövlar mellan sågar och hyvlar: surrealistisk.

Festligare var det att se hur resten av Saxemaraviken drabbades. På eftermiddagen gick högvattnet från ca 80 cm till 1,2 m på en halvtimme. Det hade inge räknat med, och omkring kl 1400 så började båtar, bryggor, trädgårdsmöbler, virke och bråte fara ut till havs med den tilltagande nordliga vinden. Grannen, bonden Lasse Södergren, dök upp och vi tog en snurrebåt och började bärga. Med oss tillbaka fick vi en båt, en bojkran, båtklubbens flytbrygga och en byggsats till en friggebod.

Hela denna januaridag gick jag klädd i vadarbyxor och hade av naturliga skäl ingen dyr kamera med mig. Det är lite synd, eftersom tillfället troligen inte kommer åter: samtliga av våra bryggor var helt under vattenytan och syntes således inte alls. En mäktig syn!