lördag 10 juli 2010

Besök Bassholmen och kolla in Lilla Kålvik

För den oinvigde kan berättas att en slip i varvssammanhang är en anordning med spel, räls och vagga som används för torrsättning av båtar och skepp.

Först en ursäkt för den allittererande inläggsrubriken och nu till saken: våren förgylldes med en studieresa. Till ställena som förärades med besök hör Bassholmen och Lilla Kålviks Båtbyggeri. Förstnämnda är en ö på vilken Föreningen Allmogebåtar håller till och bjuder på båtutställningar och museum.

 Med tändkuleförsedd snipa till Bassholmen. Viss inhalation av avgaser får man räkna med.

Låt mig bara säga att det hela är rena paradiset för den historie- och båtintresserade. Stämningen är verkligen mättad; vinden går mellan de gamla sillkokerierna, vågorna kluckar i landen på otaliga klinkbyggen och dofterna av trä och linolja gifter sig med dem av Bohusläns klippor. En plats för den sentimentale att dröja vid.

Kjell Fjellsson, en av Föreningen Allmogebåtars verkliga eldsjälar, välkomnar på bryggan. I bakgrunden några av föreningens flytande museibåtar. Föreningen ger ut den förträffliga publikationen Träbiten.

Lilla Kålvik är något helt annat. Förutom träbåtsbyggeri är det en modern fullservicemarina och en högst levande nutidsföreteelse. Här är Bassholmens vemod långt borta. Den uppmärksamme mässbesökaren såg i veteranbåtshallen i Göteborg några byggen från Kålvik, ett par osedvanligt välbyggda bohusekor i furu och ek. Och tro mig när jag säger att det är ett par sjujävla båtbyggare det rör sig om. Vid inspektion av en Andunge som de nyligen byggt färdigt var det flera båtbyggarlärlingar med mig som nog tyckte att det var lika bra att ge fan i snickeriet.

Imponerade båtbyggarelever inspekterar förstäv och spunning på en sprillans ny Andunge. 400 000 är prislappen. I bakgrunden en Bohusjulle med blymönjans omisskänliga vägkons-orangea signatur under vattenlinjen.

Kolla deras hemsida på:
http://lillakalviksbatbyggeri.se/

tisdag 6 juli 2010

Att löga sig i bifallsbruset

Utan att göra en stor affär av det så kan jag konstatera att jag är tämligen van vid applåder och bifall. Och inget konstigt med det, jag är ju underhållare och har verkligen stått oräkneliga timmar inför publik. Skratt och applåder är en högst naturlig del av det hela, och inte mer än ett tecken på att jag gör mitt jobb på rätt sätt. Alltså inget man tänker särskilt på, inget man berusas av i normalfallet. Något man vänjer sig vid och använder sig av som värdemätare på det utförda arbetet. Det hör till, helt enkelt.

Ett råd till innehavare av målade däck: undvik för all del italienska lädersulor. De saknar helt friktion mot underlaget. Stor risk för buskisartade komplikationer.

Dock är det mer sällan som en träbåtsrenoverare kan förvänta sig applåder. Det måste betraktas som ytterst irreguljärt att röna publikens bifall då man dragit i en skruv med viss snits, fått till en lask med bravur eller verkligen fått den rätta schwungen på ett spant. Och sanning att säga så är det nog ganska prövande att hantverka inför publik. Och dessutom rejält tråkigt för publiken om det inte är ett ovanligt actionladdat moment det rör sig om. Det gör det sällan.

Skall man dra resonemanget ytterligare en bit, så är det inte helt uppåt väggarna att hävda att träbåtsrenovering kan vara ett ganska otacksamt värv. De svåraste sakerna, som att byta kölbultar, passa in bottenstockar och att komma åt diverse trilskande resningsbultar långt nere i ett omänskligt smalt kölsvin, de syns inte. Pengarna man lägger ut får man aldrig tillbaka eftersom träbåtar inte är värda ens virkespriset. Och ingen berömmer en för det.

Att segla in och vända i detta smala hål, och dessutom inför en tusenhövdad publik, syntes mig övermäktigt. Med en långkölad, ganska trögvänd båt som Folkbåten är det högst sannolikt att istället för en elegant stagvändning göra en humoristisk tur upp på en brygga eller en kraftfull braksuccé rakt igenom Ivar Kreugers motorbåt "Svalan" som låg förtöjd längst inne i viken.

Dock var det en och annan, inklusive undertecknad, som fick upprättelse i söndags. På Nostalgias Veteranbåtsdag i Karlskrona. De som ställde upp i båtparaden, anförd av Anders Vaernéus, möttes nämligen av just denna i träbåtssammanhang så irreguljära företeelse: varma applåder för väl utfört arbete och för sina snygga båtar i allmänhet. Och tro mig när jag säger: det värmde! Det blir något att leva på under den kommande vinterns kalla dagar i ett ensamt båthus.

torsdag 1 juli 2010

Grisslans sextioårspresent - en ny mast

60 år är gammalt för vilket fordon som helst och för en enkel fritidsbåt är det en, i mina ögon, imponerande ålder. De byggde bra saker helt enkelt! Nåväl, nu är den gamle masten utbytt mot en nygammal (se tidigare inlägg).

Nyrenoverad, nygammal mast på plats. Ytan består av 5 lager Schooner och två lager Epifanes. En inte oäven metod; de första lagren torkar snabbt och klaras av på fyra dygn, och de sista ger den rätta glansen och uv-skyddet.

Trots att Folkbåten är en entypsbåt så förekommer tydligen vissa avvikelser båtarna emellan. Detta fick undertecknad och en medhjälpare erfara. Vid en jämförelse, med de båda masterna liggande sida vid sida, befanns Grisslans originalmast vara omkring 30 cm längre. Detta medför alltså att bommen hamnar något lägre på Grisslan när den nya masten är monterad. Ytterligare en skillnad låg i hur högt upp fiolstaget, och därmed även vant och förstag, satt på de bägge masterna. Ställda inför ett valet att antingen flytta upp fiolstaget eller att korta av vant och förstag valdes det förstnämnda. Vajerändarna är försedda med talluriter (pressade hylsor). Att klippa bort dessa och splitsa fast kausarna högre upp är ett riktigt hästjobb för en amatör, och dessutom dumt när man har snygga och funktionella talluriter. Slutligen kan jag konstatera att Grisslan fått ett smäckrare utseende med sin nya, tunnare mast.

Spridarna till fiolstagen var på Grisslans gamla mast helt i galvat järn. Den nya är en hybrid, spridare av ek och en rostfri stång dem emellan (inte monterad på bilden). Kanske inte lika hållbart, men definitivt oerhört mycket snyggare!

Filmtajm från ett gråmulet hav

Er käre folkbåtsbloggare kan återigen inte hålla sig från att plåga sin omgivning med film från leveranssegling. Till råga på allt rör det sig denna gång om en högst ordinär sådan. Men för den som vill: en liten inblick i hur livet kan te sig i en Bavaria 36:a på Nordsjön och Kielkanalen i ett gråmulet april.


Dietister och kvackelmagade bör avhålla sig från att titta på denna film då den innehåller anstötliga bilder på rejält cancerframkallande baconstekning. Till glädjeämnena för den hälsomedvetne kan i alla fall läggas, att Per "Valrossen" Nolborn syns dricka ett paket apelsinjuice. Detta har förmodligen aldrig hänt vare sig före eller efter.