lördag 18 augusti 2012

Grisslan får leva att se 2013!

Sommarsäsongen är den tiden på året då man faktiskt använder sina skrällen. Den är väl också aningen ointressant för den händige träbåtsblogläsaren, eftersom den inte innehåller några intressanta detaljer om renovering eller tekniker. För den som ändå gitter  läsa så följer här likförbannat en räcka texter och granna bilder från och om sommarens seglingar.

Grill och Folkbåt i skymningen. Det blir inte mycket bättre än så. 

Vid sjösättningen hade jag faktiskt bestämt mig för att sälja båten till hösten Eller sänka fanskapet. Jag får erkänna att jag hade tröttnat på allt knog. Det är en gammal båt, och det är ingen ände på jobben. När det inte blev någon reda med seglingarna 2010-11... eller ja, de uteblev i princip helt... så blev det bara slit och ingen belöning. Klart fan man ledsnar!

Om jag inte en minst en gång per säsong får lägga till i Spårögloet i Västervik, så är sommaren inte fulländad.

Grisslan är -över vattenlinjen- troligtvis en av de mer välhållna äldre folkbåtarna i Sverige. Detta spelar dock ingen roll, eftersom hennes resning snabbt närmar sig pensionsåldern. 62 år är gammalt för kölplanka och bottenstockar. En båt med sådana tunga renoveringsmoment nära framför sig är inte värd många slantar, trots bl a ny rigg och att allt övrigt är i kanonskick.

Händelöp blev en ny bekantskap för mig och Maria i år. Rena Saltkråkan. Rekommenderas!

Denna sommaren blev det i alla fall tre sköna veckor till havs, och det gav tammejfan mersmak! Nästa år blir det minst fyra. Och inte tusan kan jag sälja Grisslan! Nej, nej. Så fort jag kom ut med henne på sjön igen så kom jag ihåg varför jag bara måste ha henne. Det får vara hur mycket jobb det vill, det är priset man får betala för att få segla en sådan ypperlig båt. Och för att i princip alltid ha snyggaste båten i hamnen. Det är förresten lätt numer, när det knappt finns några andra träbåtar på sjön.

Årets sista naturhamnsbesök på ett namnlöst skär norr om fyren Mannen som står längs "sjöfyran" i höjd med Älösund och inloppet till de omåttligt populära Vippholmarna. Alltså några sjömil norr om Kråkelund och Simpevarp.

Vad man dessutom får är en extremt pålitlig båt. Folkbåtar är förvånansvärt förutsägbara och lättseglade. Enda verkliga nackdelen är storleken. Ruffen är snygg, men kort och låg. Möjligtvis skulle man också kunna gnälla över de mediokra lättvindsegenskaperna, men personligen tycker jag att denna brist gott och väl vägs upp av båtens förmåga att kännas trygg även i riktigt skitväder. Trots sin ringa storlek. Jag har seglat betydligt större båtar som uppför sig riktigt obehagligt när det blåser.


Jonas Häll är inte särskilt smidig ombord på båtar. Som synes... I just detta fall så klarade han sig, men ett dygn senare så föll han naturligtvis handlöst i sjön mellan båten och en klippa.

Nåväl! Grisslan får alltså leva. Att jag sedan envist håller fast vid en produkt som för länge sedan borde ha skrotats och lämnat plats för nya, intressantare och bättre båtar, det kan nog verka lustigt  mångas ögon. Men må mina belackare skratta!

För jag är ingen nostalgiker som kliver omkring och ringaktar min samtid, eller tycker att jag är född i fel sekel. Jag klär inte ut mig till Evert Taube och låtsas att jag lever på 40-talet. Det är inte av oresonligt konservativa skäl jag håller mig till gammeldags träbåtar. Jag tycker bara att de är mycket trevligare att vara i och vackrare att se på.

.