Det har varit rent fantastiskt att få ha en livs levande lärling i min vård. En jävla bra en, dessutom. Men oj... det är en smula jobbigt att vara lärare 12 timmar per dygn.
Nu har lärlingen tillfälligt återvänt till sin Holländska skola och kommer inte tillbaka förrän om en vecka. Därmed har undertecknade Nyström i fridens liljor och i lugnaste ro denna afton och natt kunnat fanera en skutlucka till min Folkbåt Josefin och kunnat tillverka en helt ny förlucka till min nyaste Folkbåt Elinore. Herrejösses vad det var skönt!
tisdag 18 april 2017
måndag 17 april 2017
Årets första dyk
Förra året den 18 juni samlade vi ihop fem pers och byggde en flytbrygga, Vi är fortfarande otroligt stolta över att vi gjorde den helt färdig på sex timmar. Började med en brädhög och ett par pontoner kl elva och var sjösättningsfärdiga kl fem. Att den sedan blev helt perfekt är en annan sak.
för att skydda den mot isvintern så tar vi årligen upp den. De fyra gigantiska stenarna som Kjell Andersson borrade och bankade ned öglor i har hållit den på plats med den äran. Micke gjorde en landgång av en gammal rullstolsramp av aluminium. Fumlar perfekt.
Vanligtvis får undertecknad dyka ned och hämta kättingarna. Men har man nu en lärling som tycker att det är spännande med dykning i början av april så slipper man. Kallt är bara förnamnet, men denne karl, Hidde Voskamp, gör jobbet med glädje. Så nu är den jäveln på plats. Redan full med båtar. Till min stora glädje så utökas samlingen också med en större motorseglare signerad Edvin Henriksson, vilken anländer i maj.
för att skydda den mot isvintern så tar vi årligen upp den. De fyra gigantiska stenarna som Kjell Andersson borrade och bankade ned öglor i har hållit den på plats med den äran. Micke gjorde en landgång av en gammal rullstolsramp av aluminium. Fumlar perfekt.
Hidde tar årets första dopp. Tämligen underbart att slippa göra detta skitjobb nere i dyngan själv.
Vanligtvis får undertecknad dyka ned och hämta kättingarna. Men har man nu en lärling som tycker att det är spännande med dykning i början av april så slipper man. Kallt är bara förnamnet, men denne karl, Hidde Voskamp, gör jobbet med glädje. Så nu är den jäveln på plats. Redan full med båtar. Till min stora glädje så utökas samlingen också med en större motorseglare signerad Edvin Henriksson, vilken anländer i maj.
Lovsång till den tidiga och långa båtsäsongen
I båtbyggeriet i Saxemara är vintern lång och kall. Och i år var den särdeles särdeles ruggig. För att inte tröttna på detta, egentligen helt magiska liv, så gör man bäst i att verkligen använda båtarna så mycket man bara kan. Och i mitten av mars så är det dags att sätta igång. Därmed blir båtsäsongen bortemot åtta månader lång.
Saxemara har en hoper små fyrar, varav Övre, Nedre och Svanviksudde är de mest prominenta. Nedre och Övre är ensfyrar, alltså fyrar som när de lyser "överens" bildar en säker linje mellan öar, skär och grund. Övre fyrar är alltså alltid högre belägna eller högre byggda än de lägre. Den enkla fyren på bilden är naturligtvis Saxemara Lägre. Hon står tryggt på Busseskär och visar sjöfarten in i farleden. En kuriös detalj är att i Blekinge så heter det inte skär utan skärv, åtminstone i sjökorten. Folk säger nog egentligen odtast skär. Fyren här står alltså egentligen på Busseskärvet. Vilket f ö är ett av mina absoluta favoritställen i denna vår vackra värld. Vid stabilt väder kan man, med en mycket liten båt, lägga till här för att njuta en fika eller grillning. En annan språklig kuriositet är att fjärdar här alltid kallas fjordar.
Min laxfiskeknubb Dyning har legat i hela vintern och bara varit stilla vid bryggan under ett par isiga månader, december och januari. Med vinterkonserverad motor och en liten frostvakt i motorrummet. Första turen blev nog i början av februari, och sedan dess har torskfiskandet varit i full gång.
"Dödsbåten" Spättan i sin nya fina vita skrud. Olle Olsson, Tages bror, hade lite märkliga idéer om hur båtar skall konstrueras, men inte desto mindre lyckade. Denna lilla bäriga båt med sin rumphuggna akter är en utmärkt sjö- och fiskebåt som tryggt puttrar fram med sina 5 knop med den gamla Albin O11'an. Denna båt var målad med oljefärg på insidan. Det är sällan en bra idé. Färgen sätter igen våghålen, fukt och skit blir stående och rötan under upplängor och bottenstockar blir ett oomkullrunkeligt faktum. Många, många timmars jobb och färgen är väck, likaså smutsen i våghålen. Därmed är hon återigen tämligen frisk och fräsch. Det är extremt viktigt att hålla våghålen (hålen i spant och bottenstockar som tillåter vattnet passera längs landen och sedan rinna ned i hålskeppet) öppna.
Nästa lilla båt att ta sitt premiärdopp blev "Spättan". Denna förtjusande och lite märkliga båt byggdes för några decennier sedan av Olle Olsson till tullaren Ernst Södergren. Då denne avled köptes den av en annan karls som också mycket snart gick ur tiden. Nästa ägare var Tage Olsson, Saxemaras store båtbyggare, som icke heller han överlevde denna båt. Därav går den under namnet dödsbåten. Tro nu inte att jag vågar ta över den! Även om jag inte är det minsta skrockfull så... har jag ändå ingen lust att röna samma öde som tidigare ägare. Nej, denna lilla ekbåt med sin förtjusande lilla Albin O11 ärvdes av Tages son Janne "Plast" Olsson. Vi sköter den åt honom mot att fritt få förfoga över henne. Underbar liten grundgående båt som tar sig fram i alla väder. I år har hon fått vita fribord (eken är det dock inget fel på) mest för att det är så lättskött. Skarndäck och avbärare och inombords är numer renskrapade och strukna med hejdlösa mängder båtsmörja, "Roslagsmahogny", och de gamla masonitdäcken är tjusigt gråmålade med Primocon.
Ibland blir man bara lycklig av de små sakerna. Efter att jag och Maria med viss framgång vittjat garn vid Ulövaskär såg vi en bekant syn på avstånd. Det var vår egen fiskeknubb Dyning, som just denna dag framfördes av min lärling Hidde Voskamp. Han hade nyttjat sina nyinrättade kunskaper för att hjälpa Erik Svensson med att nita ett par kontrerade spant i sin Solö Ruff på RMK båtklubb. Att se sin älskade båt köras av en god vän i utsökt väder är något alldeles särskilt.
I veckan gick samtliga folkbåtar i sjön. Den fuktiga vintern och den tidiga sjösättningen gjorde verkligen susen. Evelina (1978) och Josefin (1968) tog på sin höjd in någon halvliter vatten, medan den något mer slitna Pierina (1960) fick länsas några gånger innan hon tätnade. Micke Okmarks Navicula (1903) som vanligtvis går till botten på en kvart läckte knappt heller. Bra år! Josefin premiärseglades hårt dagen efter sjösättning i ca 12 m/s utan att ta in en droppe.
Jag är så satans lyckligt lottad som får arbeta och leva så nära naturen i Blekinges vilda men idylliska skärgård. Jag behöver bara slå upp dörrarna till lilleverkstan för att vara mitt i naturen. Därute leker gäddan, slåss svanarna och väsnas sothönorna i konkurrens med ejder och skäggdopping och gås. Och vill jag ta en tur till en enslig strand så är den aldrig längre bort än tio minuter med egen båt.
Just nu, när min kära broder, kollega och bäste vän är så sjuk och borta så har jag alldeles för hög arbetsbelastning och klarar knappt av den. Och min utmärkte holländske lärling har tagit sin gamle Audi A3 och åkt hem till sitt. Men med tanke på ovanstående så känner jag mig ändå rent otroligt lyckligt lottad. Hur många har det egentligen så som jag?
Denna lilla löjliga fisk! Ibland undrar man hur evolutionen egentligen fungerar, när en så här pass usel simmare kan klara sig i det grymma havet med alla rovdjur.
Ibland händer det att man får upp något lite udda i garnen. För två år sedan var det dags för en riktigt fin lax på nära 4 kilogram, samma år fastnade det icke mindre än tvenne Svartmunmnade Smörbultar i mina fällor under Stora Bryggan. Laxen var ju såklart en välkommen fångst som mättade hela familjen flera gånger om, men Smörbulten är dessvärre en invasisv art som kommit med barlasttankar från Svarta Havet och som från Polska vattnen och sedan norrut börjat tränga undan traditionell Östersjöfisk. Den är förvisso en läcker matfisk, men det förstör beståndet av abborre och gädda. För några dagar sedan fångade jag dock en mer välkommen, lite sällsynt kamrat, nämligen en Kvabbso (Stenbit). Dock för liten för att ätas så hon släpptes tillbaka. Emellertid så blev hon så full med luft där hon låg i garnbacken på väg hem, att hon inte förmådde sjunka ned. De är usla simmare. Men efter ett dygn i sumpen så rapade hon ut gasen och fjättrade iväg längs botten. Stenbiten har en ganska kraftfull sugpropp på magen för att hålla sig fast på stenar (Stenbit). Och det var en smula roligt att se henne med full kraft suga sig fast på mitt kafébord.
Bara för att se vilken märkvärdig båtsamling vi just nu har så bifogar jag detta lilla kollage. Vänster till höger , uppifrån och ned:
1 Smack, flateka, saxemara
2 Bodekull Vrakeka, Pukavik, Karlshamns Båtlasg
3 Pierina, Folkbåt 1960, Norrtälje Enar Johansson
4 Pax, C G Pettersson 1928, Fisksätra
5 Dyning, okänt år, Edgrar Sundén Kristianopel
6 Längst till höger, Josefin Folkbåt Ryhls varv Åhus 1968
7 Belladonna, 16 fots Blekingseka
8 Spättan, Motorbåt ek Saxemara 70-tal
9 Elinore, Folkbåt 1956 Ryhls varv Åhus
10 Snäckan, Blekingseka (säljes åt kund) 1987 Tage Olsson Saxemara
11 Klara, Albin 25, 1972 Per Brohäll
12 Anna, motorseglare 1960-tal Norra Hammar Vättern, säljes åt kund
13 Katla, motorseglare 14 fot Niklas Nyström Saxemara
Utöver dessa egna båtar har vi ju en hejdlös massa båtar som ägs av våra kära kunder. En vacker dag skall jag lägga upp bilder på alla dem.
Och, herrejösses, jag glömde ju att lägga in Mickes båt Navicula. Detta otroliga ögongodis från Limhamn 1903. Vacker och otroligt långsam! Här är hon:
Under "Showklassen Gåsfeten runt" kom hon ett par timmar (!) efter segraren Peter Borenberg i sinblixtsnabba Göran Dahlströmskonstruerade Rhapsody. Det tog så lång tid för henne att runda Slånakullen (sjömärke) att grannen Anders Rådström var tvungen att med sin motorbåt åka ut med öl och korv för att besättningen inte skulle svälta ihjäl.
Jag har nu drivit Saxemara Båtvarv i tre år. Treårsdagen firades utförligt den 7 mars. Det var den dagen 2014 som vi kom med första flyttlasset med maskiner och verktyg och maskiner samt bohag och flyttade till Ronneby.
Vi har tre otroligt märkliga år bakom oss, och arbetsinsatsen har varit utöver det normala. Sommarsäsongerna är mer än magiska, men vintrarna har varit en smula tunga. Årets vinter har bjudit på bl a en havererad värmepanna som förgiftade Micke till den milda grad att han åkt in och ut på sjukhus, båtsliparna har totalhavererat, Micke har gått rakt in i kaklet, kölden har varit överväldigande. Men båtarna är nu i hafvet och säsongen är igång. Den goda, fina tiden, är nu här, och det är dags att njuta frukterna av allt det ohemult hårda slitet. Tidigare år så har vi följt gängse modell och sjösatt i maj. Men om man skall kunna njuta fullt ut av detta liv så måste den goda tiden vara längre. Och det blir den i år. Den är redan en dryg månad gammal. Följ vårt exempel, börja tidigt, sluta sent.
Så slutar mitt ode till den långa säsongen!
Min laxfiskeknubb Dyning har legat i hela vintern och bara varit stilla vid bryggan under ett par isiga månader, december och januari. Med vinterkonserverad motor och en liten frostvakt i motorrummet. Första turen blev nog i början av februari, och sedan dess har torskfiskandet varit i full gång.
Nästa lilla båt att ta sitt premiärdopp blev "Spättan". Denna förtjusande och lite märkliga båt byggdes för några decennier sedan av Olle Olsson till tullaren Ernst Södergren. Då denne avled köptes den av en annan karls som också mycket snart gick ur tiden. Nästa ägare var Tage Olsson, Saxemaras store båtbyggare, som icke heller han överlevde denna båt. Därav går den under namnet dödsbåten. Tro nu inte att jag vågar ta över den! Även om jag inte är det minsta skrockfull så... har jag ändå ingen lust att röna samma öde som tidigare ägare. Nej, denna lilla ekbåt med sin förtjusande lilla Albin O11 ärvdes av Tages son Janne "Plast" Olsson. Vi sköter den åt honom mot att fritt få förfoga över henne. Underbar liten grundgående båt som tar sig fram i alla väder. I år har hon fått vita fribord (eken är det dock inget fel på) mest för att det är så lättskött. Skarndäck och avbärare och inombords är numer renskrapade och strukna med hejdlösa mängder båtsmörja, "Roslagsmahogny", och de gamla masonitdäcken är tjusigt gråmålade med Primocon.
I veckan gick samtliga folkbåtar i sjön. Den fuktiga vintern och den tidiga sjösättningen gjorde verkligen susen. Evelina (1978) och Josefin (1968) tog på sin höjd in någon halvliter vatten, medan den något mer slitna Pierina (1960) fick länsas några gånger innan hon tätnade. Micke Okmarks Navicula (1903) som vanligtvis går till botten på en kvart läckte knappt heller. Bra år! Josefin premiärseglades hårt dagen efter sjösättning i ca 12 m/s utan att ta in en droppe.
Min vagga stod i Figeholm, som har en mycket svårnavigerad och fiskrik skärgård. Båtarna och fisket har därför varit med mig sedan mycket späd ålder. Gammelmorfar var fiskare på Äspö där mina somrar spenderades. Få saker gör mig så lugn och nöjd som att sitta på en egen brygga och rensa dagens fångst. Fiskrenset blir sedan utsökt föda för traktens måsar, trutar och kråkor. På tal om svårnavigerad: blekingarna klagar över sin stenrika och grunda skärgård. Jag bjuder dem gärna en tur i Skaftvikeskärgården i Figeholm! Då ändrar de nog åsikt.
Årets fiskesäsong börjar fint. Förutom en riktigt fin gädda mitt inne i hamnen så har vi hittills inte kommit tillbaka med mindre än trenne fina torskar i garnen en enda gång. En och annan utsökt gratäng har spisats redan innan utgången av mars.
Utsökta torskar tagna i garnen mellan Ulvaskär och Dunsön. Få fiskar går upp emot färsk torsk.
Jag är så satans lyckligt lottad som får arbeta och leva så nära naturen i Blekinges vilda men idylliska skärgård. Jag behöver bara slå upp dörrarna till lilleverkstan för att vara mitt i naturen. Därute leker gäddan, slåss svanarna och väsnas sothönorna i konkurrens med ejder och skäggdopping och gås. Och vill jag ta en tur till en enslig strand så är den aldrig längre bort än tio minuter med egen båt.
Just nu, när min kära broder, kollega och bäste vän är så sjuk och borta så har jag alldeles för hög arbetsbelastning och klarar knappt av den. Och min utmärkte holländske lärling har tagit sin gamle Audi A3 och åkt hem till sitt. Men med tanke på ovanstående så känner jag mig ändå rent otroligt lyckligt lottad. Hur många har det egentligen så som jag?
Ibland händer det att man får upp något lite udda i garnen. För två år sedan var det dags för en riktigt fin lax på nära 4 kilogram, samma år fastnade det icke mindre än tvenne Svartmunmnade Smörbultar i mina fällor under Stora Bryggan. Laxen var ju såklart en välkommen fångst som mättade hela familjen flera gånger om, men Smörbulten är dessvärre en invasisv art som kommit med barlasttankar från Svarta Havet och som från Polska vattnen och sedan norrut börjat tränga undan traditionell Östersjöfisk. Den är förvisso en läcker matfisk, men det förstör beståndet av abborre och gädda. För några dagar sedan fångade jag dock en mer välkommen, lite sällsynt kamrat, nämligen en Kvabbso (Stenbit). Dock för liten för att ätas så hon släpptes tillbaka. Emellertid så blev hon så full med luft där hon låg i garnbacken på väg hem, att hon inte förmådde sjunka ned. De är usla simmare. Men efter ett dygn i sumpen så rapade hon ut gasen och fjättrade iväg längs botten. Stenbiten har en ganska kraftfull sugpropp på magen för att hålla sig fast på stenar (Stenbit). Och det var en smula roligt att se henne med full kraft suga sig fast på mitt kafébord.
Bara för att se vilken märkvärdig båtsamling vi just nu har så bifogar jag detta lilla kollage. Vänster till höger , uppifrån och ned:
1 Smack, flateka, saxemara
2 Bodekull Vrakeka, Pukavik, Karlshamns Båtlasg
3 Pierina, Folkbåt 1960, Norrtälje Enar Johansson
4 Pax, C G Pettersson 1928, Fisksätra
5 Dyning, okänt år, Edgrar Sundén Kristianopel
6 Längst till höger, Josefin Folkbåt Ryhls varv Åhus 1968
7 Belladonna, 16 fots Blekingseka
8 Spättan, Motorbåt ek Saxemara 70-tal
9 Elinore, Folkbåt 1956 Ryhls varv Åhus
10 Snäckan, Blekingseka (säljes åt kund) 1987 Tage Olsson Saxemara
11 Klara, Albin 25, 1972 Per Brohäll
12 Anna, motorseglare 1960-tal Norra Hammar Vättern, säljes åt kund
13 Katla, motorseglare 14 fot Niklas Nyström Saxemara
Utöver dessa egna båtar har vi ju en hejdlös massa båtar som ägs av våra kära kunder. En vacker dag skall jag lägga upp bilder på alla dem.
Och, herrejösses, jag glömde ju att lägga in Mickes båt Navicula. Detta otroliga ögongodis från Limhamn 1903. Vacker och otroligt långsam! Här är hon:
Jag har nu drivit Saxemara Båtvarv i tre år. Treårsdagen firades utförligt den 7 mars. Det var den dagen 2014 som vi kom med första flyttlasset med maskiner och verktyg och maskiner samt bohag och flyttade till Ronneby.
Vi har tre otroligt märkliga år bakom oss, och arbetsinsatsen har varit utöver det normala. Sommarsäsongerna är mer än magiska, men vintrarna har varit en smula tunga. Årets vinter har bjudit på bl a en havererad värmepanna som förgiftade Micke till den milda grad att han åkt in och ut på sjukhus, båtsliparna har totalhavererat, Micke har gått rakt in i kaklet, kölden har varit överväldigande. Men båtarna är nu i hafvet och säsongen är igång. Den goda, fina tiden, är nu här, och det är dags att njuta frukterna av allt det ohemult hårda slitet. Tidigare år så har vi följt gängse modell och sjösatt i maj. Men om man skall kunna njuta fullt ut av detta liv så måste den goda tiden vara längre. Och det blir den i år. Den är redan en dryg månad gammal. Följ vårt exempel, börja tidigt, sluta sent.
Så slutar mitt ode till den långa säsongen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)