I gott skick

Här följer en hoper bilder på Elinore och den pågående renoveringen av henne. Och så vill jag skriva några rader om begreppet "bra skick" eller liknande.

Såhär såg Elinore ut när jag köpte henne. Inte så illa vad? Träbåtar ser ofta så fina ut på bild, men verkligheten kan vara en helt annan. En bild kan t ex inte bjuda på den skarpa doften av mögelsvamp... Några månader efter denna bild så stod hon inne i varvshallen, nedplockad i molekyler. En intressant sak med denna båt är att hon har rullfock -men inga lazy jacks. Det är ju verkligen asenkelt att få upp focken på en folka även utan rulle, men att ta ner storen utan lazy jacks... fy fan! Garanterat segel överbord och ett helvetes fladder.

När någon säger att en träbåt är i "gott skick" så levererar han egentligen bara en personlig åsikt om saken. Det finns ingen riktig skala att mäta in objektet till. Trots det så kan en säljare stundom hållas till svars för att denne oriktigt uppgett "bra skick" i en försäljningssituation. Då för att köparen inte anser att båten lever upp till förväntningarna som han har på ett objekt som beskrivs i dylika ordalag. Om det sedan blir en rättssak av det hela så blir den så hejdlöst subjektiv från bägge sidor, att utgången av den knappast ens kan gissas från början.

Nu är plankdäcket klart för att slipas av och plastas. Dock är det på tok för kallt för det ännu, så det blir till att bygga om och lacka inredningen och sittbrunnen först. Såhär ser hon ut med luckgaraget rivet och durkarna kasserade. Allt skall göras nytt!

Exempel på detta är en svensk kamrat som för några år sedan sålde en folkbåt från 60-talet till en till en tysk man för cirka tretusen euro. Inte mycket pengar för en tysk alltså. Och vid den tiden strax över medelpris i Sverige för en folkbåt av den åldern i så kallat bra bruksskick. Köparen skrev under att han köpt den i "besiktat skick", men underlät att just besikta den. När han hämtade den så upplyste säljaren honom om det olämpliga att segla båten till Tyskland just då, eftersom det blåste 8 Beaufort (hård kuling). Han seglade ändå, och skörade focken på vägen. Väl framme så fann han en rötskada i, vad jag minns, regionen kring aktre knäet och en dito i akterspegelns övre hörn. Därmed så drog rättsapparaten igång. Tysken tog med sig en skeppsbyggnadsingenjör som sakkunnig till tingsrätten, och svensken tog med sig en folkbåtsägare. Tysken vann målet och svensken dömdes att betala omkring 400 000 kronor och ta tillbaka köpet. Varför? För att båten inte befanns vara i "bra skick" och för att svensken ansågs ha skickat ut tysken på en livsfarlig resa i en båt som svensken visste hade livsfarliga brister. Dels att 1: seglen var så dåliga att de kunde sköra. Dels att 2: det fanns röta i resningen. Dels att 3: rötskadan i akterspegeln befann sig så nära akterstagsinfästningen så att den hade kunnat orsaka ett masthaveri.

Rejäla hål för röstjärnen, så att de kan röra sig och inte gnaga på däcket. När däcket är vävt och plastat så trär jag rejäla träklossar av teak över järnen, limskruvar dem i däcket och lägger en bred sträng nåtmassa i genomföringen. Den måste vara minst 5 mm bred, helst mer, för att hålla för rörelserna. Denna nåtmassa bör bytas ungefär varannat år.

Hur hade nu rätten kunnat komma fram till att detta var sant? Jo, för att en skeppbyggnadsingenjör hade sagt det. Alltså en expert. Men expert på vad? På skepp. Av stål. Som fraktar sådant som t ex olja eller kinesiska underbyxor. Svenskens vittne, folkbåtsägaren, vägde mindre tungt. Han var ju inte expert. I ärlighetens namn så kunde skeppsbyggnadsingenjören lika gärna ha varit expert på bäddsoffor. Folkbåtar och containerfartyg har endast det gemensamt att de flyter omkring på havet.

Jag såg protokollet och häpnade. De tre huvudpunkterna var ju faktiskt helt felaktiga!

1 Segel uppnår till slut en ålder då de inte tål hård vind längre. Innan man ger sig ut på sjön så har skepparen (i detta fall tysken) en lagstadgad skyldighet att tillse att fartyget befinner sig i sjövärdigt skick. Solklart uttryckt i sjölagen. Detta underlät han uppenbarligen.

2 Även när det gäller rötan i knäet har skepparen underlåtit att tillse att fartyget varit sjövärdigt. Utöver detta, så kan jag garantera att ingen folkbåt hittills har sjunkit p g a en smärre rötskada i resningen. Ingenjören, experten, ljög.

3 Även här gäller så klart sjölagen enligt ovan. Ytterligare: folkbåtar får inte masthaveri om akterstaget lossnar. Masten står med vant och förstag, och masttoppen, ovanför vant- och förstagsfästena, står med fiolstag. Experten hävdade, helt felaktigt, att ett masthaveri kunde ha inträffat och rätten valde att tro på detta. Varje folkbåtsseglare vet att akterstaget är till för att trimma masttoppen, för att t ex ge seglet en twist, och inte har till uppgift att hålla masten stående. Men skit i det! Experten sa ju något annat.

Stäven var rötangripen i toppen och fick sågas av. Uppepå den sitter nu en rejäl kvertersågad ekbit skruvad, och efter lastningen av däcket så skruvar man dit en "stävnäsa", till vilken sedan också stigplatta, nosbeslag och fotlister fästs.

Svensken hade inte råd att överklaga, och det hela gick slutligen till förlikning och kostade honom drygt 90 000 kronor. Rätten fann att säljaren hade någon form av mystisk skyldighet att tvinga köparen att besiktiga båten innan han tillät honom att köpa den. Detta trots att köparen faktiskt skrivit under på att han hade gjort just det, men i verkligheten struntat i själva besiktningen. När jag hörde hela historien så tänkte jag stilla, att om det är så här det fungerar så vågar man ju för fan aldrig sälja en båtjävel!

Den gamla förluckan var en hiskeligt ful och rötskadad historia av mahogny och plexiglas. En sådan där asful sak med stort fönster i bräcklig ram. Den nya är delvis nytillverkad, men själva luckbladet är faktiskt återvunnet från gamla kära Grisslan. Den förluckan snickrade jag ihop år 2009. Visst saknar jag min gamla Grisslan, och jag känner att Elinore kommer att bli en värdig efterträdare. Mer än värdig förresten. Grisslan byggdes slarvigt på ett halvbra varv och var när jag tog över henne i ett dåligt grundskick. Sa jag att Elinore skall målas vit?

Tillbaka till frågan. Vilket skick skall man förvänta sig på en 50 år gammal båt av trä? Det är ju uppenbart att den inte kan vara i nyskick, eftersom trä är ett material som obevekligt åldras. Och vilka är tecknen på ålder? Ja, ett av dem är ju alldeles definitivt att det är mer känsligt för rötangrepp. Här och var kommer man att hitta röta på vilken 50-årig båt som helst som skötts på normalt sätt. Om den sedan är ihopskruvad med mässingsskruv så är det i princip säkert att skruvarna under vattenlinjen är urlakade på zinkhalten och därmed porösa och sköra. Kölbultar är ett kapitel för sig. Om båten har läckt mycket eller haft regnvatten i sig ofta så kan de vara urkassa. Men har båten varit torr och fin så kan de vara hur bra som helst. Ett dukat däck håller inte i 50 år. Ruffhörn och fönsterinfästningar är känsliga och håller inte heller så länge utan reparationer.

När plankorna är på plats så ser det inte ut att ha varit så särskilt mycket jobb på den här reparationen. Alla de tidsödande grejerna är ju dolda.Men så är det i träbåtssvängen: en blänkande lackyta väcker enorm beundran, men ett par nya bottenstockar det är det ingen som märker.

En båt kan vara i bra skick för sin ålder. Den kan vara i bra skick för att den har reparerats till bra skick. Den kan vara i bra grundskick fast i behov av enkla reparationer. Den kan vara i bra skick fast ha usel lack och färg.

Och för vem är den i bra sick? Här kommer vi till något intressant, och till anledningen att jag ens skrivit om detta.

För två år sedan så köpte jag F-443 Elinore. Hon är byggd på Ryhls i Åhus 1956. Hon var i mycket stort renoveringsbehov, men hade ett gott grundskick och en väldans fin inombordare, en Volvo MD2001. Och rullfock! Och sprillans nya segel! Men precis varenda grej på denna båt behöver renoveras eller bytas i sin helhet: taket, däcket, sittbrunnsinredningen, fönstren, översta bordvarvet, avbärarlisten, fotlisten, löpande rigg, förstäven, kapellet, förluckan, skjutluckan och dess garage, inredningen, durkarna... rubbet. Men hon är ändå i gott skick -för mig. Varför? Därför att skrovet, sargarna, resningen, större delen av däcket är kanonfint. Hon kommer att bli i fantastiskt bra skick när hon är klar!

Dagen efter hemkomsten till varvet så ligger hon snällt bredvid Tomas Lestrups Amber. Jag köpte henne i Sölvesborg och seglade hem henne därifrån med en mellanlandning på Hanö. En fin liten tripp!

Men för en annan person så hade hon varit ett vrak. För att kunna ta sig an ett så pass stort projekt så behöver man framför allt verktyg och maskiner, inomhusplats, pengar och tid. Och nu råkar det ju förhålla sig så att jag driver ett varv och har allt detta.

Slutligen så kan jag konstatera att denna renovering gjordes i rättan tid. Ett par år till i sjön, och hon hade inte varit värd ansträngningen.